Om risker, ansvar och det faktiska säkerhetsläget vid isbildning på rotorblad
När vindkraftverk isas ner finns en risk att is släpper från rotorbladen och kastas iväg – så kallat iskast. Det kan ske både under drift och när turbinerna står stilla. Isen kan nå betydande avstånd och utgör en fysisk risk för människor, fordon och djur i närheten.
När och hur uppstår iskast?
Isbildning sker främst i temperaturer under noll grader vid hög luftfuktighet, nederbörd eller dimbildning. Den största risken för iskast uppstår när verken redan är nedisade och temperaturen stiger eller solen snabbt värmer bladen. Is kan då lossna utan förvarning och slungas i hög hastighet, ofta i vindens riktning.
Tekniska lösningar finns – men används inte alltid
Många moderna turbiner har så kallade avisningssystem som kan värma upp rotorbladen och minska isbildning. Men sådana system är inte alltid installerade, och det saknas krav på att använda dem. Att tekniken finns innebär alltså inte att den alltid används i praktiken – särskilt inte i äldre eller mer kostnadspressade anläggningar.
Risker för människor, fordon och friluftsliv
En vanlig uppgift är att inga människor har skadats av iskast i Sverige. Det stämmer – men frånvaron av rapporterade olyckor är inte detsamma som att risken är obefintlig. Iskast kan nå flera hundra meter beroende på tornhöjd, vindstyrka och vinkel. Vid vägar, vandringsleder eller snötäckta friluftsområden kan förbipasserande utsättas för fara – utan att vara medvetna om risken. Det är särskilt problematiskt eftersom iskast är svåra att förutse i tid.
Brist på krav på skydd och inhägnad
Det finns inga tvingande krav på inhägnad av vindkraftverk i Sverige, trots att säkerhetsavstånd ofta anges till mellan 200 och 400 meter beroende på verkens storlek. Istället bygger regelverket på verksamhetsutövarens ansvar att sätta upp varningsskyltar – och att bedöma lämpligt avstånd från fall till fall. Det gör att skyddsnivån kan variera kraftigt mellan olika parker och aktörer.
Bedömningen av ”försvinnande liten risk” behöver kontextualiseras
När myndigheter bedömer risken som ”försvinnande liten” sker det ofta utifrån sannolikhet – inte konsekvens. Men risken för allvarlig skada vid ett iskast är inte obetydlig om någon skulle befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Dessutom ökar antalet verk, tornhöjder och rotordiametrar snabbt, vilket i sig förstorar räckvidden och potentiella skadezoner. Det ställer högre krav på tydlig information, kontroll och ansvarsutkrävande.
Slutsats
Iskast från vindkraftverk är en reell säkerhetsrisk i kalla och fuktiga klimat – särskilt vid större verk och där människor rör sig i närheten. Teknik för att minska risken finns, men används inte konsekvent. Regelverket bygger på frivillighet och bedömningar från fall till fall, snarare än på tvingande skyddsåtgärder. I takt med att allt fler och högre vindkraftverk byggs i befolkade eller friluftsintensiva områden behöver frågan om iskast hanteras mer systematiskt än idag.