Om verklig återvinning, rotorbladens problematik och vad som faktiskt sker vid nedmontering
Det sägs ofta att vindkraftverk är återvinningsbara – att bladen snart kan återvinnas eller återanvändas, och att industrin utvecklar lösningar för ett cirkulärt flöde. I praktiken är situationen mer komplicerad. Medan torn, maskinhus och fundament till stor del kan återvinnas, är rotorbladen fortfarande ett betydande avfallsproblem – utan etablerade lösningar i full skala.
Torn och maskinhus – återvinns till stor del
Vindkraftverk består till cirka 85 procent av stål, järn, koppar och andra metaller. Dessa delar kan i de flesta fall återvinnas med dagens teknik, även om nedmontering, transport och bearbetning kräver resurser. Fundament av betong och armering lämnas kvar i marken när parken avvecklas, och återställning sker i varierande grad beroende på tillståndsvillkor.
Rotorbladen – det olösta avfallsproblemet
Rotorbladen består av härdplastkompositer – i regel glasfiberarmerad epoxi eller polyester – material som är mycket svåra att återvinna. De kan inte smältas ned eller brytas upp kemiskt med rimliga resurser, och bränning kräver specialanläggningar. Det finns idag ingen etablerad standardlösning för att återvinna befintliga blad i större skala.
De flesta uttjänta blad hamnar i deponi eller förbränns i cementugnar, där de fungerar som energikälla och filler – men detta räknas inte som materialåtervinning. Industriella initiativ pågår, men gäller främst framtida bladdesign och inte dagens växande mängd uttjänta blad.
Tillfällig lagring och dumpning
När återvinning inte är möjlig lagras bladen ofta tillfälligt – i väntan på vidare hantering som inte alltid realiseras. Det har förekommit att blad krossas, förvaras utomhus under lång tid, kapas i delar eller transporteras till andra länder utan tydlig redovisning. Eftersom ingen spårbarhet krävs saknas också kontroll över hur avfallet hanteras efter nedmontering.
Cementindustrins roll
En del rotorblad förbränns i cementindustrin, där materialet används som bränsle och fyllmedel i tillverkningen av klinker. Det är ett bättre alternativ än deponi, men räknas inte som materialåtervinning, utan som energiutvinning. Innehållet går förlorat, och processen kan endast ta emot begränsade mängder.
Teknikutveckling – existerar men är inte implementerad
Flera tillverkare har lanserat nya bladdesigner eller metoder för återvinning, men dessa lösningar är ännu inte i bred användning. Återvinningsbara blad finns endast på prototypnivå eller i pilotprojekt, och gäller framtida verk – inte de verk som monteras ned idag.
Företag som Vestas, Siemens Gamesa och Continuum arbetar aktivt med återvinningslösningar – men än så länge är det visioner och enskilda projekt, inte ett etablerat system.
Brist på spårbarhet och regelverk
Eftersom rotorbladen inte klassas som farligt avfall saknas krav på spårning. Det innebär att det inte finns någon samlad bild av vad som faktiskt händer med bladen efter att verken monteras ned. I flera fall har uttjänta blad sålts, krossats, förvarats utomhus eller exporterats utan tydlig spårbarhet.
Det saknas också ett gemensamt avfallssystem eller kodning inom EU:s avfallsdirektiv, vilket försvårar styrning och rapportering. Förslag finns, men har ännu inte omsatts i beslut.
Slutsats
Större delen av ett vindkraftverk kan återvinnas – men rotorbladen är fortfarande ett olöst avfallsproblem. Teknikutveckling pågår, men gäller främst framtida turbiner. Samtidigt ökar antalet verk som tas ned, utan att spårbarhet eller återvinningsstruktur är på plats. Påståendet att vindkraftverk återvinns är därmed sant för vissa delar – men missvisande för helheten.