Om lågfrekvent ljud, infraljud, riktvärden och påverkan i boendemiljö
Vindkraftverk genererar buller både genom rotorbladen och maskineriet i nacellen. Det ljud som sprids till omgivningen är ofta lågfrekvent och pulserande, och skiljer sig från annat industribuller. Trots att ljudnivåerna ofta ligger inom gällande riktvärden rapporterar många boende störningar.
Hörbart ljud och lågfrekvent buller
Vindkraftverk alstrar hörbart ljud inom frekvensområdet 20–20 000 Hz, men en stor del av ljudenergin ligger i de lägre registren. Det gäller särskilt det karaktäristiska ”swoosh”-ljudet när rotorbladen passerar tornet, som skapar ett rytmiskt, pulserande mönster. Ljudet varierar med vindstyrka, atmosfär, bladvinkel, temperatur och terräng – och kan förstärkas vid vissa väderlägen.
Ljudet uppfattas ofta som mer störande än andra källor med samma ljudnivå – särskilt i tysta miljöer.
Infraljud
Vindkraftverk alstrar även infraljud – ljud med frekvenser under 20 Hz – som inte kan uppfattas med hörseln men som ändå kan påverka kroppen fysiologiskt. Infraljud från vindkraftverk ligger ofta under hörbarhetsgränsen, men det är inte detsamma som att det saknar effekt.
Forskningen är inte entydig, men vissa studier pekar på att infraljud kan ge upphov till obehag, tryckkänsla, sömnsvårigheter och påverkan på balans eller koncentration – särskilt vid långvarig exponering.
Gällande riktvärden och mätmetoder
Naturvårdsverkets riktvärde är 40 dBA utomhus vid bostäder. Det är ett genomsnittligt värde som inte tar hänsyn till ljudets karaktär eller variationer över tid.
Mätningar och beräkningar görs enligt en modell (Nord2000) som bygger på standardiserade förhållanden. Den fångar inte alltid lokala variationer i vindprofil, topografi eller väderläge. Modellen tar inte heller hänsyn till ljudens riktverkan (riktat ned mot mark) eller samverkan mellan flera verk.
Dessutom används dBA-skalan, som är anpassad för att mäta människans uppfattning av ljud inom mellanregistret – men filtrerar bort lågfrekventa och infraljudskomponenter. Det gör att just den typ av ljud som ofta uppfattas som mest störande från vindkraftverk riskerar att underskattas i både tillståndsprocess och tillsyn.
Upplevda störningar
Boende nära vindkraftverk rapporterar ofta sömnsvårigheter, koncentrationsproblem och andra stressrelaterade besvär, trots att ljudnivån ligger inom tillåten gräns. Flera oberoende studier visar att vindkraftljud upplevs som mer störande än andra typer av buller med motsvarande ljudtrycksnivå.
Effekten påverkas också av visuella faktorer, ljudens rytm, tystnaden i övrigt och relationen till anläggningen.
Ljud från elektrisk utrustning och tonkomponenter
Vissa vindkraftverk avger ett konstant ljud från elteknisk utrustning, till exempel transformatorer eller kraftelektronik i tornet eller nacellen. På vissa verk tillkommer en tydlig tonkomponent, som kan vara särskilt påfrestande trots låg ljudnivå. Både det tekniska bakgrundsljudet och tonen är hörbara vid bostäder på upp till 1000 meters avstånd.
Sådana ljud ingår sällan i den modellbaserade bullerbedömningen, som fokuserar på sammanlagd ljudnivå vid bostäder – inte på enskilda ljudtyper eller deras särskilda påverkan.
Samverkan mellan flera parker
När flera vindkraftparker ligger nära varandra görs ingen samlad bullerbedömning. Varje projekt beräknar sitt ljud isolerat, och det finns inget krav på att redovisa den sammanlagda påverkan på boendemiljön. I praktiken kan flera anläggningar bidra till en total ljudnivå som överskrider vad som vore acceptabelt från en enskild källa – utan att någon bryter mot sitt tillstånd.
Ljuden från olika håll kan också samverka rytmiskt eller fasförskjutas, vilket gör att den upplevda störningen förstärks. Eftersom varje park prövas för sig, finns heller inget tydligt ansvar för den kombinerade effekten.
Slutsats
Vindkraftbuller består av ljudkomponenter som dagens mätmetoder och riktlinjer inte fullt ut fångar. Det gäller särskilt lågfrekvent ljud och infraljud, som inte speglas i dBA-måttet. Upplevd störning är vanligt även vid godkända nivåer, och skyddet för boendemiljöer är i dag svagt – både i prövning och i tillsyn.