Om det kommunala vetot, planeringsprocessen och faktiska begränsningar i inflytande
Det hävdas ofta att kommunen har sista ordet när det gäller vindkraft – att ”inget kan byggas utan kommunens godkännande”. I praktiken är det kommunala inflytandet begränsat, sent i processen och saknar många av de verktyg som krävs för faktisk styrning.
Det kommunala vetot – sent och utan motiveringskrav
Kommunen har enligt miljöbalken möjlighet att lägga in ett veto mot etablering av vindkraftsanläggningar. Det gäller dock enbart vid tillståndsprövning enligt miljöbalken – och kan bara användas som ett ja eller nej till ett färdigt projekt. Veto kan inte villkoras eller kombineras med krav.
Kommunen behöver inte motivera sitt veto, men det måste lämnas in inom ramen för prövningen. Om veto inte lämnas in i tid, eller om kommunen godkänner projektet, är möjligheten att påverka senare begränsad.
Kommunen har inget planmonopol vid miljötillstånd
Till skillnad från andra större exploateringar omfattas vindkraft inte av samma krav på detaljplanering. Det innebär att kommunen inte har planmonopol över markanvändningen i de flesta fall. Projektörer kan driva processer utanför den kommunala planeringen, och kommunen saknar formell möjlighet att kräva exempelvis samordning, placering, eller hänsyn till annan markanvändning.
Begränsat inflytande över villkor, utformning och omfattning
Kommunen har ingen formell roll i att bestämma antal verk, verkens höjd, ljudnivå, hinderbelysning eller andra tekniska detaljer. Den kan yttra sig under samråd, men beslutet fattas av prövningsmyndigheten (ofta länsstyrelsen eller miljöprövningsdelegationen). Det innebär att kommunen ofta ställs inför ett färdigt projektförslag – där alternativ saknas och påverkan redan är definierad av projektören.
Motsättning mellan lokal förankring och nationella mål
Samtidigt som det sägs att kommunen bestämmer, ökar trycket från statliga myndigheter att underlätta för vindkraften – genom förenklade processer, kortare handläggningstid och minskat kommunalt inflytande. Det skapar en otydlig ansvarsfördelning där kommuner kan få skulden för att ha ”stoppat” projekt – trots att de saknar reella möjligheter att forma dem.
Slutsats
Det kommunala vetot ger formellt inflytande, men det är begränsat i tid, omfattning och innehåll. Kommunen har ingen planrätt, inga verktyg att villkora tillstånd och begränsad möjlighet att påverka utformningen. Påståendet att ”kommunen bestämmer” är därmed missvisande – i praktiken har kommunen sista ordet, men inte hela bilden.