Om kemikalier i kompositmaterial, faktiska utsläpp och vad som är känt – och inte
Vindkraftverk innehåller syntetiska material och polymerer – särskilt i rotorbladen. Det har lett till frågor om spridning av mikroplaster, PFAS och kemikalier som Bisfenol A. Debatten präglas ofta av överdrifter från ena hållet och bagatellisering från det andra. Den vetenskapliga bilden är ännu ofullständig – men det finns anledning att titta noggrannare på frågan.
Mikroplast från rotorblad – nedbrytning och spridning
Rotorblad utsätts under årtionden för hög vindbelastning, UV-strålning, regn, frost och nötning. Det är känt att ytmaterialet på bladen slits ned, särskilt i framkanten där erosion sker. Slitaget leder till att mindre partiklar lossnar och sprids, inklusive färgrester, fyllmedel och plastfragment.
Forskning har visat att kompositer inte bryts ned till stora bitar utan till mikro- och nanoplast, vilket gör dem potentiellt spridbara i luft, vatten och mark. Naturvårdsverket bedömer att vindkraft inte är en betydande källa jämfört med däckslitage och konstgräs – men samtidigt saknas fullständig kartläggning. Vindkraftens bidrag har inte kvantifierats i fält, och vindexponerade höga anläggningar med kontinuerlig nötning är ett rimligt område för fortsatt undersökning.
PFAS – oklart om det förekommer i bladen
PFAS används industriellt i vissa ytbehandlingar och tillsatser, men det är oklart i vilken utsträckning PFAS förekommer i moderna rotorblad. Vissa äldre formuleringar av epoxiharts kan innehålla PFAS-komponenter, men det saknas offentlig data om innehållet i specifika turbiner. Naturvårdsverket uppger att vindkraft inte är en känd källa till människors PFAS-exponering, men fältstudier saknas. Det kan alltså inte uteslutas att spår av PFAS förekommer i kompositdelar, men det är inte fastställt som spridningskälla.
Bisfenol A – ingår i epoxiharts, men innesluten
Rotorbladens bärande struktur består av glasfiberarmerad epoxi. Epoxi tillverkas ofta med Bisfenol A (eller Bisfenol F), som är en känd hormonstörande substans. I rotorblad är Bisfenol A/F dock kemiskt bunden i plastmatrisen, och inte i fri form. Under normal drift anses läckaget därmed vara mycket litet.
Däremot är det vid nedmontering och krossning som risken för spridning ökar – särskilt om bladen inte hanteras slutet, eller förvaras utomhus under lång tid. Nedbrytning, UV-exponering och fragmentering kan då frigöra kemiska komponenter i små mängder. Bisfenol A bryts visserligen ner i naturen, men är toxiskt för vattenlevande organismer i övergången.
Slutsats
Det är inte visat att vindkraftverk sprider stora mängder mikroplast eller giftiga ämnen under drift – men materialen som används innehåller ämnen som potentiellt kan spridas vid slitage eller nedmontering. Det saknas fältstudier och uppföljning, vilket gör att frågan inte är avgjord – bara ofullständigt undersökt. Att helt avfärda kemikaliefrågan som en ”myt” är därför förhastat.